Jag har varit gift i flera år och det finns en sak jag aldrig har sagt högt till någon: ibland längtar jag inte efter en annan person, jag längtar efter att inte behöva vara någons partner alls. Min man är inte elak, han är inte otrogen, han jobbar, tar ansvar, älskar barnen och utifrån ser vi ut som ett väldigt stabilt par.

Ändå kan jag känna ett märkligt lugn när han reser bort några dagar. Jag sover bättre, äter när jag vill, behöver inte förklara varför jag är tyst, behöver inte förhålla mig till någon annans humör eller planer. Första gången jag insåg att jag faktiskt njöt av att vara ensam fick jag panik över vad det betydde.

Jag vill inte skilja mig, åtminstone tror jag inte det. Jag vill inte träffa någon annan. Jag vill bara ibland slippa vara fru, mamma, svärdotter, projektledare för familjen, den som kommer ihåg utvecklingssamtal, tandläkartider, födelsedagar, presenter, matlistor och vem som ska lämna på förskolan.

Vi bor i ett samhälle där man gärna pratar om jämlika relationer, men ändå har jag märkt hur mycket osynligt ansvar jag bär utan att riktigt veta när jag tog på mig det. Det värsta är att min man säkert också är trött på sitt sätt, så jag kan inte ens göra honom till skurken.

Ibland sitter vi bredvid varandra i soffan efter att barnen somnat och jag tänker att vi är två bra människor som kanske blev så duktiga på att få vardagen att fungera att vi glömde bort hur man faktiskt lever tillsammans. Jag vet inte om det här är en kris, utmattning eller bara något folk aldrig vågar säga om långa relationer.