Jag har alltid varit rädd för att bli ensam och först nyligen förstått hur mycket dåligt beteende jag accepterat bara för att slippa den känslan. Jag stannade i relationer som var döda, höll fast vid vänskaper där jag alltid tog initiativet, bad om ursäkt fast jag inte gjort något fel och lät människor prata till mig på sätt jag aldrig skulle acceptera idag.

Jag trodde allt detta handlade om lojalitet. Egentligen handlade mycket om rädsla. Om någon lämnade mig kändes det som ett bevis på att jag inte var värd att stanna hos. För ett tag sedan började jag medvetet göra saker ensam. Fika, bio, museum, promenad, till och med en hel helg utan planer.

Första gången satt jag på ett café och kände mig nästan generad över den tomma stolen framför mig, som om alla andra tänkte “stackars människa”. Ingen brydde sig. Efter ett tag gjorde inte jag det heller. Och det var oväntat lugnt. Ingen att underhålla, ingen stämning att läsa av, ingen rädsla att säga fel sak.

Jag börjar tro att motsatsen till ensamhet inte är att alltid ha människor omkring sig. Kanske är det att kunna vara med andra utan att känna att man hela tiden måste förtjäna deras närvaro. Och innan jag lärde mig det med andra behövde jag tydligen lära mig att min egen närvaro inte är ett straff.