Vi har två barn och jag älskar dem olika mycket, och det är min son som får mindre.

Han är sex. Han har en diagnos som ger honom svårt med det mesta som andra sexåringar gör utan att tänka. Han kommer troligen inte att bo själv som vuxen. Det fick vi veta när han var tre, i en liten sal, av en mycket vänlig läkare.

Hans syster är tio.

Jag gör allt. Jag vill att det ska stå här innan någon dömer mig: jag badar honom, jag kämpar om varje insats, jag har skrivit tjugo mejl till kommunen i år, jag kan hans mediciner, jag är den av oss två som är med på alla möten.

Men när hon kommer hem och berättar något om sin dag, då lyser något i mig. Och när han gör ett framsteg — och han gör framsteg, riktiga framsteg — då är jag lättad.

Lättad. Inte glad. Det är skillnaden och det är hela mitt problem.

Jag läste nyligen att man ska älska sina barn lika mycket men olika. Och jag satt med telefonen och tänkte: nej. Hos mig är det inte olika. Det är mindre.

Jag tror att det började när han var tre. Jag tror att jag stängde av något för att orka, och sedan har jag inte hittat tillbaka in i rummet.

Min man är inte sådan. Han tycker om honom precis som han är, utan ansträngning, och ibland hatar jag honom för det.

Och min son är glad när han ser mig. Han springer till mig. Det är det jag ligger vaken av.

Finns det någon här som vågar säga detsamma? Och viktigast: har någon tagit sig tillbaka? Jag vill inte ha tröst. Jag vill veta om kärlek kan komma tillbaka efter att man har stängt av den i tre år.