Jag tror inte att min sambo har varit fysiskt otrogen, men jag vet inte längre om det faktiskt spelar så stor roll. Under nästan ett år hade hon väldigt nära kontakt med en kollega. Först handlade allt om jobbet. Sedan började de skriva om livet, relationer, stress, familj och till slut om oss.

Han visste saker om våra gräl, om min relation till hennes familj, om min osäkerhet kring jobbet, till och med om delar av vårt sexliv. Jag fick veta det när en konversation låg öppen på hennes dator. Det fanns inget sexuellt där. Inga hjärtan, inga “jag älskar dig”, inget som man direkt kan kalla otrohet.

Men jag kände mig ändå naken inför en person jag knappt känner. När jag tog upp det sa hon att hon behövde prata med någon utanför relationen som inte var känslomässigt involverad. Jag förstår tanken, men det gjorde ont att veta att någon annan hade blivit platsen där hon la allt det hon inte längre la hos mig.

Hon drog ner på kontakten efteråt och försökte verkligen återbygga min trygghet. Problemet är att jag har förändrats. Jag märker vilka män hon nämner. Jag registrerar när mobilen lyser sent. Jag läser in saker i små pauser. Jag hatar det, för jag var aldrig sån förut.

Ibland undrar jag om emotionell otrohet är värre just för att den är så svår att bevisa. Ingen tydlig gräns, inget ögonblick man kan peka på, bara tusen små saker som sakta flyttar intimiteten bort från relationen.