Jag tjänar helt okej men har mycket mer skulder än någon i min närhet vet om, och det värsta är att det inte finns någon dramatisk förklaring. Ingen sjukdom, ingen skilsmässa, ingen katastrof. Bara år av att spendera lite mer än jag hade eftersom jag inte ville vara den som alltid sa att jag inte hade råd.

Weekendresor, Klarna, kreditkort, ny mobil, möbler, presenter, restauranger, bröllop, ett lån för att lösa andra lån och sedan nya köp igen. Utifrån ser jag ekonomiskt normal ut. Jag betalar allt i tid, har fast jobb, bil och bostad. Min partner tror till och med att jag är försiktig med pengar.

Hon vet om en liten del av skulden men inte hela summan. Hon pratar om kontantinsats, bolån och framtida barn och jag sitter där och nickar som om vi utgår från samma ekonomiska verklighet. Det gör vi inte. Den mest pinsamma sanningen är att jag många gånger har spenderat pengar för att dölja att jag saknar pengar.

Jag har alltså gjort problemet större för att slippa se fattig ut. Nu har jag äntligen börjat betala ner allt ordentligt, säljer saker, handlar mindre, lagar mat hemma och avstår resor. Men den moraliska skulden växer samtidigt. När berättar jag?

Nu, medan allt fortfarande är rörigt, eller senare när jag kan visa att jag har löst det? Om jag väntar kan jag presentera mig själv som personen som tog ansvar. Samtidigt inser jag att det också är ett sätt att kontrollera hur arg hon får bli.

Pengarna går att betala av, men jag vet inte hur man räknar på värdet av att ha låtit någon fatta gemensamma livsbeslut med fel information.