Jag är avundsjuk på min syster och skäms så mycket över det att jag ibland undviker henne. Hon har inte gjort något fel. Tvärtom är hon en av de personer som alltid funnits där för mig. Men vi levde länge helt olika liv. Jag var den ordentliga, pluggade klart, jobbade, sparade, planerade.

Hon bytte jobb, hade kaotiska relationer, gjorde impulsköp och behövde hjälp ibland. Våra föräldrar använde till och med mig som exempel på hur man borde göra. Och nu känns det som att livet plötsligt gav henne exakt allt jag trodde att jag skulle få för att jag hade “skött mig”.

Hon träffade en fantastisk partner, köpte bostad innan priserna drog iväg ännu mer, fick ett jobb hon älskar och har ett barn som verkar ha gjort henne lyckligare än jag någonsin sett henne. Jag gläds åt henne, på riktigt, men varje god nyhet väcker också något fult i mig.

När hon klagar på relationen känner jag ibland en liten lättnad. När hon säger att småbarnslivet är tungt tänker jag en sekund att allt i alla fall inte är perfekt. Sedan mår jag illa över att jag ens kunde tänka så. Jag vill inte ta något ifrån henne.

Jag tror bara att hennes lycka har blivit en spegel för min egen känsla av att stå still. Kanske är det det som gör avund så skamlig: ibland handlar den inte om att du vill att den andra ska förlora, utan bara om att du inte längre orkar bli påmind om det du själv saknar.