Jag har fått panikkänslor av tunnelbanan efter att ett tåg blev stående länge mellan två stationer, och det är nästan omöjligt att förklara för folk hur starkt det känns eftersom jag ser helt normal ut utifrån. Jag sitter där, tittar på mobilen, kanske har hörlurar, medan hela kroppen går upp i alarm.

Om tåget stannar i tunneln börjar jag direkt tänka att vi kommer bli fast, att luften ska ta slut, att någon ska få panik, att jag själv ska tappa kontrollen inför alla. Jag vet att det låter irrationellt. Jag vet att kollektivtrafiken är säker och att tekniska stopp händer.

Min hjärna vet det, men kroppen verkar inte bry sig. Jag har börjat välja andra linjer, gå längre sträckor, undvika rusning och stå nära dörrarna. Ingen runt mig vet varför. En gång gick jag av tre stationer för tidigt och promenerade fyrtio minuter i regn bara för att slippa åka genom en längre tunnel.

Jag sa till min partner att jag behövde luft. Jag är rädd för själva rädslan nu, för jag märker hur livet anpassar sig efter den. Först är det bara en station, sen en linje, sen kanske flyg, hissar, allt som känns svårt att lämna snabbt. Jag vill inte att världen ska bli mindre bara för att min kropp en gång blev skrämd, men jag vet inte heller hur mycket man ska pressa sig själv innan det blir motsatsen till mod.