Min mamma berättar nästan allt jag säger vidare och ändå tycker hon att det är jag som har förstört vår närhet. När jag var yngre berättade jag allt för henne. Relationer, problem på jobbet, pengar, oro, bråk. Sedan kunde min moster plötsligt fråga om saken.

Eller en kusin säga “hur gick det med det där?”. När jag konfronterade mamma svarade hon alltid att hon bara hade berättat för en person hon litade på, som om sekretess fungerar så. För henne är familjen en gemensam zon där information cirkulerar.

För mig betyder förtroende att jag själv bestämmer vem som får veta vad. Så jag slutade berätta. Först slutade jag med de stora sakerna. Sedan små saker också. Nu får hon veta viktiga saker långt efteråt, när allt redan är löst. Hon säger att jag förändrats, att jag blivit kallare och att vi inte har samma relation längre.

Hon har rätt. Det gör ont eftersom jag älskar henne och vet att hon aldrig skulle vilja mig illa. Om jag blev sjuk skulle hon komma först. Men kärlek och diskretion är tydligen två olika förmågor. Jag har svårt att förklara för henne att hon är en trygg person när det gäller att hjälpa mig, men inte en trygg person när det gäller att bära det jag berättar utan att dela det vidare.