Jag gjorde ett misstag på jobbet för flera år sedan och en kollega fick ta en större smäll än jag, medan jag lät det hända. Det var inte brottsligt eller något sådant, men det kostade företaget pengar. Jag hade sett ett tecken på att något var fel och ignorerade det eftersom vi låg efter med leveransen.

När problemet exploderade började cheferna reda ut ansvar. Jag ljög inte direkt, jag bara berättade sanningen på ett sätt som gjorde hans del tydligare och min egen mindre. Han fick sämre bedömning, tappade en bonus och lämnade senare företaget.

Jag stannade. Idag har jag ett gott rykte, leder människor och ses som noggrann och pålitlig. Det ironiska är att händelsen faktiskt gjorde mig mycket mer noggrann. Sedan dess dokumenterar jag allt, erkänner misstag snabbt och skyller aldrig ifrån mig.

Men varje gång någon säger att jag har hög integritet minns jag den gången när jag inte hade det. Jag har tänkt många gånger på att kontakta honom och berätta allt. Kanske be om ursäkt, kanske till och med kompensera honom ekonomiskt på något sätt.

Sedan frågar jag mig om det verkligen skulle vara för hans skull eller för att jag själv vill sova bättre. Tänk om han har gått vidare och jag river upp allt igen bara för att lätta min egen skuld. Samtidigt är tystnaden bekväm för mig. Det är jobbigt att inse att även ånger kan vara självisk.