Jag älskar mitt barn men saknar livet innan föräldraskapet så mycket ibland att jag skäms för det. Jag skulle aldrig vilja vara utan mitt barn och om något hände skulle jag gå sönder. Men jag saknar spontaniteten, att vara sjuk och faktiskt få ligga kvar i sängen, att kunna säga ja till en middag utan att först ordna barnvakt, att sova en hel natt utan att lyssna efter ljud.

Jag saknar också min relation. Vi var ett par en gång. Nu känns vi ofta som två personer som driver ett mindre logistikföretag tillsammans. Vem hämtar, vem vabbar, vem handlar, vem bokar BVC, vem packade gympakläderna, vem jobbar sent på torsdag.

En kväll sa jag till min partner att jag saknar vårt gamla liv. Hon blev helt tyst och frågade om jag ångrar att vi fick barn. Det gjorde ont, för det var inte det jag menade. Jag sörjer inte mitt barn, jag sörjer vissa delar av mig själv som försvann.

Men det verkar nästan förbjudet att prata om det. Föräldraskap ska beskrivas som den största kärleken, vilket det är, men sällan som något som också kan innebära sorg över frihet och identitet. Jag tror båda sakerna kan vara sanna samtidigt, men jag har märkt hur nervösa människor blir så fort man säger det högt.