Jag vill inte ha barn och jag börjar bli mer trött på alla andras reaktioner än på själva beslutet. Jag tycker om barn, har syskonbarn jag älskar, det finns inget trauma eller någon hemlig anledning. Jag känner bara ingen längtan efter att bli förälder.

Ändå behandlas det som ett tillfälligt tillstånd. “Du ändrar dig.” “Vänta tills du träffar rätt person.” “Du kommer ångra dig.” “Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?” Det konstiga är att människor som knappt känner mig kan känna sig helt bekväma med att förklara mitt framtida känsloliv för mig.

Min partner säger att han inte vill ha barn nu heller, men han lämnar dörren öppen och säger att man aldrig vet om fem år. Det gör mig rädd. För det här är inte som att kompromissa om var man ska bo eller hur mycket man ska resa. Man kan inte skaffa ett halvt barn.

Antingen blir någon förälder eller inte. Ja, jag är rädd att jag ska ångra mig. Men jag tycker ärligt talat att det vore värre att skapa en människa som försäkring mot min eventuella framtida ensamhet. Ett barn ska inte behöva bära ansvaret för att jag kanske annars känner mig tom vid sjuttio.