Min pappa blir äldre och jag märker att min gamla ilska från barndomen faktiskt blir starkare nu när han behöver mig. Han var hård när vi växte upp. Inte våldsam, men kritisk, prestationsfixerad, snabb att jämföra. En dålig skoluppgift blev ett samtal om framtiden.

Gråt var överdrivet. Rädsla var svaghet. Nu är han gammal, mjukare och beroende av hjälp med vård, digitala tjänster och myndighetsbrev. Jag kör honom till sjukhuset, hjälper med mediciner och fixar BankID. Ibland säger han: “Vad skulle jag göra utan dig?” och då kommer en tanke i mig som jag skäms djupt för: nu behöver du mig.

Jag skulle aldrig behandla honom illa, men en liten del av mig känner nästan att balansen äntligen vänt. Det skrämmer mig. Jag trodde att jag hade förlåtit allt. Kanske hade jag bara blivit vuxen nog att bete mig respektfullt. Jag vet inte om förlåtelse betyder att ilskan måste försvinna eller bara att man vägrar låta den bestämma vad man gör.

Om det är det senare kanske jag ändå har kommit längre än jag tror.