Jag sparar till bostadsrätt och har börjat inse att hela mitt liv kretsar kring en framtida kontantinsats. Jag tackar nej till resor, behåller gammal mobil, köper nästan inget spontant, går sällan ut och tänker automatiskt på varje tusenlapp som “pengar som kunde gått till bostaden”.

För några år sedan kändes sparandet som framsteg. Nu har priser, räntor och levnadskostnader förändrats så mycket att målet ibland känns längre bort trots att kontot växer. Mina vänner säger att jag måste leva också. Andra säger att den som inte köper kommer ångra sig när hyrorna fortsätter upp.

Jag kan förstå båda sidor och det gör mig bara mer stressad. Ett tag började jag räkna allt i förlorad bostadstid. En helg i Köpenhamn? Några veckor längre till kontantinsatsen. Ny cykel? En månad senare. Jag insåg plötsligt att jag inte längre vet om jag faktiskt drömmer om att äga eller om jag bara har internaliserat att en bostadsrätt är kvittot på att man blivit vuxen på rätt sätt.

Samtidigt gör osäkerheten på hyresmarknaden mig livrädd. Jag står mellan två möjliga framtida ånger: att jag levde för mycket och inte byggde trygghet, eller att jag sparade så hårt att jag kom fram till tryggheten och upptäckte att jag missade livet på vägen.