Min mamma är alkoholist och vi har varit sju personer som inte säger det i trettio år.
Det är inte dramatiskt. Det är precis därför det fungerar. Hon dricker vin, hemma, från runt fyra på eftermiddagen. Hon har aldrig kraschat en bil, aldrig förlorat ett jobb, aldrig gjort bort sig på ett bröllop. Hon jobbade som undersköterska i tjugonio år och var omtyckt.
Vad vi säger istället: att mamma "blir trött tidigt". Att hon "är lite småkrasslig". Att man ringer henne före tre. Det sista är en regel i vår familj som ingen har bestämt och alla följer. Min bror ringer före tre. Hans barn ringer före tre. Ingen har någonsin sagt varför.
På midsommar är det värst, för då börjar hon vid lunch, och det finns ett ögonblick runt fyra när alla i trädgården hör samma sak i hennes röst och alla fortsätter att prata om vädret. Jag har gjort det i trettio år. Jag är fyrtiosex.
Min pappa dog 2019 och jag trodde att det skulle brisera då. Det gjorde det inte. Vi begravde honom och åkte hem och fortsatte.
Det värsta är inte hennes drickande. Det värsta är vad trettio år av tystnad har gjort med oss fyra syskon. Vi är artiga med varandra. Vi pratar om logistik. Jag vet inte vad min lillasyster känner om någonting, och hon är den jag växte upp i samma rum med.
Jag har provat en gång, 2017, på en bilfärd. Jag sa "jag tror att mamma dricker för mycket" och min bror svarade "hon har det inte lätt" och satte på radion.
Finns det någon här som brutit en sådan tystnad? Inte en konfrontation på TV. En riktig familj som aldrig pratar om något. Hur började ni.
Kommentarer