Jag träffar mina barn varannan vecka och den tomma veckan är den jag inte vågar prata om.
Skilsmässan var 2021 och den var rätt. Vi var två personer som hade slutat, det fanns ingen otrohet och ingen ondska, och vi gjorde det så vuxet att vår handläggare på familjerätten sa att hon önskade att fler var som vi.
Barnen är nio och tolv. Varannan vecka, måndag till måndag, som så många andra.
Veckan de är här är kaos och mat och läxor och jag är trött och lycklig. Veckan de inte är här är det tyst från måndag eftermiddag till nästa måndag, och jag har inte berättat för någon hur den veckan faktiskt ser ut.
Den ser ut så här: jag jobbar långt. Jag handlar mat för en person och det tar fyra minuter. Jag sätter på en serie som jag inte tittar på. På onsdagar ringer jag dem och de är mitt i något och vill lägga på efter tre minuter, och det är helt normalt och friskt, och jag sitter kvar med telefonen i handen en stund efteråt.
Och jag har börjat göra en sak som jag skäms över: jag går in i deras rum och bäddar sängar som redan är bäddade.
Alla säger "åh, vad skönt att få egen tid". Jag säger ja. Jag har sagt ja i fyra år till den meningen.
Jag ångrar inte skilsmässan. Det är viktigt att jag skriver det, för annars blir det här en annan text. Jag ångrar den inte en dag.
Men finns det någon annan här som har den där veckan? Hur gör man den uthärdlig utan att göra den till barnens problem.
Kommentarer