Min dotter har väntat fjorton månader på en BUP-utredning och jag har börjat ljuga för att få henne framflyttad.
Hon är elva. Det började i trean med sömnen, sedan magont varje morgon, sedan vägrade hon gå in genom skolgrinden. Hon har varit hemma mer än i skolan sedan januari. Skolan har gjort en anmälan, elevhälsan har gjort vad de kan, och allt pekar vidare till en utredning som ligger i en kö.
Fjorton månader. Jag har ringt tjugotvå gånger. Jag har bytt region på en av remisserna. Jag har skrivit till patientnämnden.
Och i maj gjorde jag något annat. Jag skrev ett mejl där jag beskrev hennes tillstånd värre än det är. Inte påhittat — jag tog de tre sämsta dagarna på ett år och skrev dem som om de var en vanlig vecka. Jag använde ett ord om hennes tankar som hon har sagt en gång, en enda gång, i oktober.
Hon flyttades fram. Vi har tid i februari.
Jag vet exakt vad det betyder: någon annans barn flyttades bakåt. Inte en abstraktion — ett barn med en förälder som ringer tjugotvå gånger och inte skriver det där mejlet.
Jag har inte berättat för min man. Han tror att det var samtalet med skolsköterskan som gjorde det. Han sa i juni att det "lönar sig att vara envis" och jag höll med.
Och det värsta: jag skulle göra det igen i morgon. Jag sitter här och vet att jag skulle göra det igen, och det är inte en ursäkt, det är bara sant.
Jag frågar inte om jag gjorde fel. Jag frågar er som har barn i den kön: vad har ni gjort? Och till er som jobbar i den — hur ofta händer det här, och ser ni det?
Kommentarer