Min bror och jag har inte pratat på nio år och vi sitter vid samma bord varje jul.
Det handlar om ett arv och om något som sades vid vår fars begravning 2016. Jag ska inte återge det, för om jag skriver ner det kommer någon att ta ställning, och poängen med den här texten är att jag inte längre vet om jag har rätt.
Det här är hur det ser ut praktiskt: vi hälsar. Vi säger "hej" och "tack" och "kan du skicka saltet". Vi har inte utbytt en enda mening om något verkligt sedan 2016. Våra barn är kusiner och tror att vi är en helt vanlig familj, för det ser helt vanligt ut utifrån.
Vår mamma är åttiotvå. Hon vet. Hon har aldrig sagt något, och hennes tystnad är en del av arrangemanget: om hon frågade skulle någon av oss behöva svara.
Det jag har förstått i nio år: det är inte ilskan som håller det igång. Ilskan gick över någon gång 2019. Det som håller det igång är att den som säger något först förlorar nio år av att ha haft rätt.
Och det finns en sak som gör mig fysiskt illamående: jag har räknat ut att vi förmodligen kommer att prata vid mammas begravning. Att det är där det löses. Jag har tänkt den tanken i klartext, mer än en gång, och det är det sämsta jag vet om mig själv.
Finns det någon här som brutit en sådan sak? Vad sa du, efter så lång tid? Och om du väntade för länge — hur är det att leva med.
Kommentarer