Jag anmälde en kollega till HR och hon fick gå, och jag har inte ångrat anmälan men jag har ångrat allt annat.
Hon hade i snart två år pratat om en annan kollega på ett sätt som jag inte vill upprepa. Inte öppet — i mellanrummen. Vid kaffemaskinen, i en Teams-chatt, i en kommentar efter ett möte. Den som det handlade om slutade i januari och sa i sin exitintervju att det var "personliga skäl".
Jag samlade det. Skärmdumpar, datum, tre tillfällen med vittnen. Jag gick till HR i mars med en pärm.
Processen tog fem veckor och var opersonlig på ett sätt som jag inte var förberedd på. De frågade mig saker som fick mig att framstå som den som hade samlat bevis i två år — vilket är exakt vad jag hade gjort.
Hon fick gå i maj. Hon har två barn och hade varit på företaget i elva år.
Vad som hände sedan: ingenting. Ingen sa något till mig. Ingen tackade och ingen anklagade. Det bara blev tyst runt mig på ett sätt som är svårt att beskriva. Jag blev inte utesluten — jag blev behandlad som någon man är lite försiktig med.
Jag har bytt avdelning i höst. Jag sökte själv.
Och jag vet att jag gjorde rätt. Det är inte den frågan. Frågan är varför det rätta kostade mig arbetsplatsen och inte henne det sociala, och om jag skulle göra om det med den vetskapen.
Jag tror att jag skulle. Jag är bara inte säker, och det är det jag ville skriva ner.
Kommentarer