Jag kom ur en depression efter sex år och jag vill skriva den delen som ingen skriver.
Jag var sjuk från 2017 till ungefär 2023. Inte sängliggande hela tiden — jag jobbade, jag var pappa, jag höll ihop det utifrån. Men i sex år fanns det inte en enda morgon då jag vaknade och tyckte att det var okej att det var morgon.
Det som fick mig ut var inte en insikt. Det var tre saker som var pinsamt tråkiga: rätt medicin efter två som inte funkade, en psykolog som jag fick efter elva månaders väntan och som jag fortsatte hos i två år, och en hund som jag inte ville ha.
Hunden måste gå ut vid halv sju. Det är hela mekanismen. I fjorton månader var det enda skälet jag hade att ta på mig skor.
Vad jag vill vara ärlig om: jag fick inte tillbaka de sex åren. Min son var sju när det började och tretton när det lättade, och det finns en period av hans barndom där jag var närvarande i rummet och inte i övrigt. Det går inte att reparera, bara att inte upprepa.
Och det blev inte som förut. Jag är inte den jag var 2016. Jag är långsammare och gör mindre och är mer rädd för att det kommer tillbaka.
Men i våras satt jag på en brygga med min son och fiskade i tre timmar och var där hela tiden. Hela tiden. Jag grät i bilen hem och han frågade varför och jag sa att jag hade fått skräp i ögat.
Om du är i år fyra av något liknande och tror att det är ditt liv nu: det var det jag också trodde, i sex år. Jag hade fel, och jag kan inte bevisa för dig varför.
Kommentarer