Försäkringskassan drog in min sjukpenning i mars och jag har inte berättat för mina barn varför vi flyttar.
Jag var sjukskriven i fjorton månader. Utbrändhet först, och sedan något i ryggen som två läkare är oeniga om.
I februari kom beslutet. Det stod att min arbetsförmåga inte var tillräckligt nedsatt i förhållande till ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Fjorton rader. Min läkare hade skrivit tre sidor.
Jag har överklagat. Det tar sex till nio månader, sa de i telefon, och de var vänliga, det ska sägas — personen jag pratade med var vänlig på ett sätt som gjorde det värre.
Under de månaderna finns det ingenting. Inte sjukpenning, inte lön, för jag är fortfarande sjukskriven av en läkare som tycker att jag är sjuk. Jag föll ner mellan två system som båda tycker att den andra ska betala.
Så i april sa jag upp lägenheten. Vi flyttar i november till en tvåa i en annan kommun, nittonhundra kronor billigare, och mina barn är nio och tolv och ska byta skola.
Jag har sagt att jag "ville komma närmare naturen".
Min dotter frågade i augusti varför vi aldrig handlar på Ica längre. Tolv år gammal. Barn räknar.
Det jag inte klarar av är inte pengarna och inte flytten. Det är att jag i fjorton månader har legat hemma och trott att det finns ett golv under mig i det här landet, och i mars förstod jag att golvet är en bedömning som en handläggare gör på fjorton rader.
Och nu är jag rädd att jag blir sjukare av det här än jag var av det som gjorde mig sjuk.
Finns det någon här som har överklagat och vunnit? Vad gjorde ni under månaderna emellan? Jag behöver praktiska saker, inte att det är orättvist. Det vet jag.
Kommentarer