Jag är trettiofyra och jag flyttar för tolfte gången sedan 2016, och jag har aldrig haft ett eget kontrakt.
Tolv flyttar. Jag har en lista i telefonen eftersom jag inte längre minns ordningen.
Andra hand, andra hand, ett rum hos en familj i Spånga, tre månader hos en kompis, andra hand igen, en lägenhet där jag sov i ett vardagsrum bakom en skärm.
Det som gör det här svårt att förklara för någon som har en lägenhet: det är inte bristen på hem. Det är att man aldrig får bli långsam. Jag har inte köpt en möbel sedan 2019. Jag har inte hängt upp en bild någonsin. Jag har ett bokhyllepaket i originalkartong som har flyttat med mig sju gånger.
Jag står i kön. Jag har stått i kön sedan jag var nitton. Jag har hundrasjuttiotvå köpoäng och i den här staden går lägenheterna på åtta hundra.
Jag har ett fast jobb. Jag har ingen betalningsanmärkning. Jag har en inkomst som skulle räcka till en tvåa med marginal. Det finns ingenting i min ekonomi som är fel, och det är det som är svårast att förklara för mina föräldrar, som fick sin första lägenhet 1986 genom att ringa ett nummer.
Min flickvän och jag gjorde slut i februari. Hon ville ha ett eget kontrakt och ett barn och hon är trettiotre, och jag kunde inte erbjuda en adress som varade längre än nio månader.
Jag har slutat berätta om flyttarna. Folk blir trötta, och jag ser det i ansiktet: ännu en flytt.
Finns det andra här som lever så här över trettio? Jag vill inte höra att man ska köpa — jag har inte tvåhundrafemtio tusen till en insats. Jag vill veta hur man gör för att inte bli bitter medan man väntar på ett nummer.
Kommentarer