Jag jobbar inom LSS och jag har slutat tycka om en av mina brukare, och det är den värsta sak jag har skrivit någonstans.
Nio år i yrket. Ett gruppboende, fem boende, jag är där tre till fyra dygn i veckan.
Han är trettioett år. Han har en utvecklingsstörning och en autismdiagnos och han kan inte prata. Han kan bli utåtagerande och han har slagit mig fyra gånger på två år, en gång så att jag fick gå hem.
Och det är inte därför. Det är viktigt att jag skriver det, för det vore en ursäkt som alla skulle acceptera. Han är inte elak. Han har ingen aning. Han har ingen aning om någonting av det här och det gör det värre, inte bättre.
Det är att jag efter nio år har slut. Jag har slut på det jag hade i början, och i början hade jag något riktigt — jag var den som lärde mig hans tecken, jag var den som fattade vad han ville ha när ingen annan fattade.
Nu räknar jag. Jag har börjat räkna timmar inne hos honom. Jag tar hans middag på fem minuter när den ska ta tjugo, för jag vet att han inte kan säga något om det, och det är exakt därför jag gör det.
Det är den meningen jag har burit i åtta månader: jag gör det eftersom han inte kan berätta.
Jag är fortfarande en bra personal utåt. Det finns inget att anmärka i journalen. Det är ingen som skulle se det.
Jag borde byta jobb. Men jag är fyrtiofyra, jag har inte läst vidare, och det finns inget annat jag kan som ger de här pengarna med mina scheman.
Finns det andra inom vård och omsorg här? Har ni känt så för en enskild person? Hur gjorde ni — bytte ni avdelning, eller hittade ni tillbaka? Jag vill inte bli den personal jag var rädd för när jag började.
Kommentarer