Jag tog ut tjugoen dagars pappaledighet och min dotter är fem nu och jag kommer aldrig få igen det.
Jag vet exakt hur det här låter i det här landet. Det är också därför jag skriver det anonymt.
Hon föddes 2020. Min fru var hemma i fjorton månader. Jag var hemma i tre veckor när hon föddes och sedan tog jag ut några enstaka dagar och sedan var det slut.
Mina skäl då: jag hade just blivit gruppchef. Vi var inne i en omorganisation. Min chef sa aldrig nej — det är det som är grejen, ingen sa någonsin nej, jag frågade bara aldrig. Jag sa till min fru att vi skulle göra det "nästa år i stället", och nästa år kom och jag sa samma sak.
Vad som faktiskt hände: min fru och min dotter blev ett par och jag blev en person som kom hem.
Hon gick till mamma med allt. Hon går fortfarande till mamma med allt. När hon slog sig i somras sprang hon förbi mig, bokstavligen förbi mig i trädgången, till min fru.
Jag har inte en enda rutin som är vår. Min fru har sagonatten, hon har tandborstningen, hon har den där tjugominutersstunden när barn berättar saker. Jag har fredagsmys och jag har lördagsbadhuset, och det är aktiviteter, det är inte en relation.
Jag försöker nu. Jag är hemma före halv sex sedan i januari. Jag har tagit över morgnarna. Och hon är artig mot mig, mitt eget barn är artig.
Min pappa var också borta. Jag var trettiotvå när jag förstod att jag inte hade en enda minne med honom utan någon annan i rummet. Jag svor att jag inte skulle göra det. Och jag gjorde exakt samma sak, med betald ledighet liggande på bordet.
Finns det pappor här som har hittat tillbaka efter att ha missat de första åren? Vad var det som faktiskt fungerade?
Kommentarer