Vi köpte huset på landet 2021 och jag har hatat varje dag sedan dess och jag har inte sagt det till min man.
Vi bodde i en trea i stan. Pandemin, hemarbetet, alla gjorde det — vi var inte ens originella.
Vi hittade ett hus från 1952 med tvåtusen kvadratmeter tomt, fyra mil från stan. Det kostade hälften av vad en fyra i stan kostade.
Vad som är sant och vad jag ska säga först: barnen mår bra. De är åtta och elva och de har cyklar och ett träd och en hund. Min man är lyckligare än på tio år. Han har en verkstad.
Och jag har förlorat mitt liv och jag kan inte säga det, för det var jag som hittade huset.
Hur dagarna ser ut: jag kör fyra mil in, jobbar, kör fyra mil hem. Jag har fem timmar i veckan i bilen. Det finns ingen buss efter 17:40. Jag kan inte gå ut och ta ett glas vin med någon utan att det blir en planering, och efter två år slutade jag planera.
Mina vänner. Det är där det verkligen gick sönder. Jag hade sex nära vänner 2021. Jag har två kvar som jag ser, och jag ser dem fyra gånger om året. Ingen gjorde något fel. Man försvinner bara ur varandras vardag när vardagen är fyra mil bort.
Jag är fyrtiotvå och jag träffar ingen ny människa. Inte en enda ny människa sedan 2021 förutom mina kollegor.
I juli, på vår uteplats, sa min man: "Fattar du hur bra vi har det?" Och han menade det, och han har rätt, och jag sa ja.
Att säga det nu betyder att vi måste sälja och att han förlorar sitt liv i stället. Så jag säger det här i stället.
Finns det någon som flyttade ut och ångrade sig? Hur gjorde ni? Och till er som stannade kvar i ångern — blev det bättre efter år fyra eller fem?
Kommentarer