Jag jobbar inom Kriminalvården och jag tycker om en av dem som sitter inne, och det är något jag inte får göra.
Elva år på anstalt. Jag är fyrtiotre.
Han är tjugosju. Han sitter för något som jag inte kommer skriva, men det är allvarligt, och om jag berättade det skulle den som läser det här sluta tycka om honom direkt och det vore helt rimligt.
Jag ska vara tydlig: ingenting har hänt. Det finns inget olämpligt. Jag har inte gett honom någonting, jag har inte brutit mot en enda regel på elva år.
Men jag pratar med honom längre än med de andra. Han läser, han frågar saker om världen, han ritar riktigt bra. Han har sagt saker till mig om sin barndom som jag inte vill ha i mitt huvud och som jag har i mitt huvud.
Och nu är det två år kvar och jag har börjat tänka på vad som händer med honom sedan, utanför jobbet, hemma, på söndagar.
Yrkesmässigt vet jag exakt vad det här är. Vi får utbildning om det. Det heter något i litteraturen.
Det jag inte har någon utbildning för är det här: jag har sett den här mannen varje dag i tre år och jag vet att statistiken säger att han är tillbaka inom fem år. Jag har sett sextio män komma tillbaka. Och det enda jag gör i hans liv är att låsa en dörr på kvällen.
Jag kan inte prata med kollegorna. Det finns ett sätt man pratar i ett personalrum och det sättet har ingen plats för det här.
Jag kan inte prata med min fru, för hon skulle bli rädd på ett sätt som inte går att ta tillbaka.
Finns det kollegor här? Hur håller man avstånd utan att bli den sortens personal som inte ser människor? För det är de två dikena och jag hittar ingen väg mellan dem.
Kommentarer