En praktisk fråga, och snälla säg inte "sätt gränser", jag vet att jag ska sätta gränser, jag vet inte hur man gör det mot någon som inte har någon annan.
Hur säger man till en vän att man inte orkar vara hennes enda stöd längre?
Läget. Vi har känt varandra sedan gymnasiet, tjugotvå år. Hon har haft det tungt sedan hennes skilsmässa 2019 och särskilt sedan hennes mamma dog 2022.
Hon ringer. Det är det konkreta: hon ringer mellan två och fyra gånger i veckan och samtalen är mellan fyrtio minuter och två timmar. Jag har gjort mat, hjälpt barnen med läxor och diskat med telefonen mellan axeln och örat i tre år.
Jag har försökt säga saker. Jag har sagt "jag kan inte prata så länge ikväll" och hon säger "nej nej, självklart" och sedan är det en timme. Jag har föreslagit att hon söker hjälp — hon har varit hos en psykolog fyra gånger och slutade, och hon säger att hon inte behöver det eftersom hon har mig.
Eftersom hon har mig. Det är exakt vad hon sa i augusti och jag log.
Jag är inte en kall person och jag älskar henne. Men jag har börjat titta på displayen och känna en sak i magen, och förra veckan ljög jag om att jag var på ett möte. Jag satt i bilen.
Och om jag drar mig undan finns det ingen. Hennes syster är inte i bilden, hon har tappat de andra kompisarna under de här åren — delvis av samma skäl, misstänker jag, och de sa ingenting, de bara slutade.
Så: vad säger man? Finns det en mening som fungerar? Har någon lyckats göra om en sådan här vänskap till något som håller, i stället för att den bara tog slut?
Kommentarer