Jag är nitton och jag har sökt till universitetet för att jag inte vågade säga att jag inte vill.

Jag kom in. Jag börjar i januari. Alla vet det, det stod i familjechatten, min mormor ringde.

Jag vill inte.

Jag vet inte vad jag vill i stället, och det är det som gör det omöjligt att säga. Om jag hade haft ett alternativ — om jag hade sagt "jag vill bli elektriker" eller "jag ska jobba i ett år" — hade det funnits något att argumentera för. Jag har ingenting.

Jag har bara en känsla i hela kroppen som säger att jag inte ska gå in i den där byggnaden.

Min mamma är sjuksköterska. Min pappa kör lastbil. Ingen av dem har läst på universitet och det har varit en sak i vårt hus sedan jag var liten — inte press, det var aldrig press, det var värre: det var stolthet. De har varit stolta över mig i förväg i sex år.

I somras satt vi vid bordet och min pappa sa till min farbror: "Hon blir den första i familjen."

Jag var tyst.

Och sedan gick jag upp på rummet och grät, och det är ingen i hela världen som vet det, och det är därför jag skriver här.

Jag har tänkt tanken att jag bara åker i januari och sedan hoppar av i mars och säger att det inte blev som jag trodde. Då har jag åtminstone försökt. Det är den fegaste planen jag kan tänka mig och den är fortfarande min plan.

Finns det någon här som gick en utbildning för någon annans skull? Hur gick det? Och finns det någon som sa nej vid nitton — vad hände då, och hur sa ni det hemma?

visningar41 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.