Min fru blev frisk för två år sedan och jag är kvar i sjukdomen, och jag kan inte säga det till en enda människa.
Hon fick bröstcancer i januari 2021. Operation, cellgifter, strålning. Jag var där hela vägen, jag var den som förde anteckningar vid läkarsamtalen, jag var den som lärde mig vad alla värden betydde.
Hon är frisk sedan 2023. Hon fyllde femtio i somras och hon dansade.
Och jag kan fortfarande inte sova om hon duschar längre än vanligt.
Det låter som ett fint problem när man skriver det. Alla skulle säga att jag ska vara tacksam och jag är tacksam, varje dag, på riktigt.
Men jag lever i 2021 och hon lever i 2025.
Konkret: jag vaknar vid tre och lyssnar efter hennes andning. Jag har sökt på hennes diagnos och återfallsstatistik så många gånger att jag vet siffrorna utantill för fem och tio år. Jag blir panikslagen när hon har en vanlig förkylning. Hon berättade i våras att hon hade ont i höften och jag satt på jobbet och kunde inte prata i tjugo minuter.
Och hon får inte veta det. För hon har kämpat sig tillbaka till ett liv där hon inte är en patient, och om jag berättar att jag ser en patient när jag tittar på henne, så tar jag det ifrån henne.
Så jag säger "vad bra" och "det är säkert ingenting".
Jag var stark i två år. Jag var bra på det. Och i samma vecka som hon fick sitt besked blev jag något annat, och ingen märkte det eftersom alla tittade på henne, och det var ju rätt att alla tittade på henne.
Finns det andra anhöriga här? Vad gjorde ni med den här delen? Och gick ni till någon själva — och hur förklarade ni varför ni kom, när er partner är frisk?
Kommentarer