Jag är fyrtiosex och jag har aldrig haft en riktig vän, och jag har precis förstått det.

Jag har folk. Jag har kollegor som jag äter lunch med, jag har två kusiner jag träffar, jag har grannar jag pratar länge med. Jag är inte ensam på det sätt som folk tänker när man säger ensam.

Men i augusti fick jag ett besked hos läkaren. Det ordnade sig, det var inte det värsta, men jag satt i bilen på parkeringen med telefonen i handen i tjugo minuter.

Och jag hade ingen.

Inte "jag ville inte besvära någon". Jag gick igenom hela listan och det fanns bokstavligen ingen person som det hade varit rimligt att ringa klockan halv fyra på en onsdag och säga: jag är rädd.

Jag ringde min syster och sa att allt var bra.

Jag har tänkt på det sedan dess och jag tror att jag vet hur det blev. Jag har alltid varit den trevliga. Jag frågar folk saker. Jag kommer ihåg deras barns namn. Jag säger aldrig något om mig själv, och det har aldrig varit en plan, det är bara det som händer — jag ställer en fråga till och då pratar vi om dem.

Folk säger att jag är lätt att prata med. Fyrtiosex år av att vara lätt att prata med.

Min före detta sa en gång, 2012, att hon inte kände mig. Jag tyckte att det var orättvist. Hon hade rätt.

Jag vet inte hur man gör det här vid fyrtiosex. Man kan inte gå fram till en femtioårig man och föreslå en vänskap.

Finns det någon som har byggt en riktig vänskap efter fyrtio? Hur började den? Och vad var det ni sa som var det första riktiga?

visningar39 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.