Jag var läkare i mitt hemland och här har jag kört buss i åtta år, och mina barn vet inte det.
Jag kom 2015. Jag var fyrtiotvå och hade arbetat i tretton år.
Jag ska säga direkt att jag inte skriver det här för att klaga på Sverige. Det här landet tog emot min familj och mina barn har gått i skolan här och är trygga, och det är större än allt annat.
Men vägen till legitimation här: kunskapsprov, språkkrav på en nivå som jag inte förstod innan jag försökte, provtjänstgöring som man ska hitta själv. Jag läste i tre år på kvällarna. Jag gjorde det skriftliga provet två gånger.
2019 slutade jag. Vi hade fått vårt tredje barn och vi bodde fyra personer i två rum och vi behövde en inkomst som var säker.
Mina barn var ett, sex och nio när vi kom. De två yngsta har aldrig vetat. Och min äldsta, som är nitton nu, minns kanske något, men vi har aldrig pratat om det, och i vårt hem har det aldrig funnits ett foto, ett papper, ingenting.
Min fru vet varför jag gjorde så. Jag ville inte att mina barn skulle växa upp med en far som är besviken. Jag ville att de skulle se en man som kör buss och är nöjd, för annars blir hela deras barndom en förlust som tillhör mig.
Men i somras sa min son, sjutton år, att han inte vill plugga vidare, och han sa: "Pappa jobbar ju och det går bra."
Och jag förstod att jag har lärt dem något jag aldrig ville lära dem.
Finns det fler här som har lämnat ett yrke vid en gräns? Har ni berättat för era barn? Och om ni gjorde det sent — vad hände?
Kommentarer