Min son är tjugoett och han är i ett sammanhang jag inte kan ta honom ur, och jag har gjort allt som finns att göra.

Jag är ensamstående mamma, fyrtiosex år, undersköterska. Jag har två barn, han och en dotter på sjutton.

Hur det började, så exakt jag kan: han var femton när jag första gången inte visste var han var över en natt. Han var sexton när polisen körde hem honom första gången — ingen anmälan, bara hemkörning. Han var sjutton när han hade pengar jag inte kunde förklara.

Han är tjugoett nu och han har en dom bakom sig och en pågående utredning som jag inte kommer skriva om.

Vad jag har gjort, i ordning, och jag vill att listan står här för alla som tror att föräldrar inte gör något:

Jag anmälde oro till socialtjänsten själv, när han var sexton. Jag ringde och anmälde mitt eget barn. Det blev en utredning och insatser i form av samtalskontakt som han gick till fyra gånger av tolv.

Jag flyttade. 2021, tvärs över kommunen, nytt område, ny skola för dottern. Det tog honom elva dagar att ta tunnelbanan tillbaka.

Jag har varit i kontakt med en avhopparverksamhet. Två gånger. De var professionella och ärliga och sa det jag redan visste: han måste vilja själv.

Jag har bytt lås. Jag har tagit hans nycklar. Jag har haft honom utanför dörren en natt i februari 2023 och sedan öppnat klockan fyra på morgonen.

Jag har bett. Jag är inte religiös och jag har bett.

Vad ingen säger om detta:

Han är min son och jag älskar honom och han är snäll mot sin syster. Det är den delen som ingen av de där programmen på tv tar upp. Han bär in matkassar. Han kommer ihåg min födelsedag. I somras lagade han middag till oss tre och det var en av de bästa kvällarna på fem år.

Och i samma vecka ljög han mig rakt i ansiktet om var han hade varit.

Jag lever med två personer i samma kropp och jag kan inte sluta hoppas på den ena.

Och det jag skäms mest över: jag har börjat tänka på min dotter. Hon är sjutton, hon har betyg, hon har planer. Och jag räknar ibland på om det vore bättre för henne om han inte bodde här.

Jag har tänkt den tanken och jag har inte sagt den till någon.

Finns det andra mammor här? Jag vill inte höra att jag ska sätta gränser — jag har satt gränser i sex år. Jag vill veta om någon fått tillbaka sitt barn, hur gammal han var då, och vad som faktiskt var vändpunkten. Och jag vill veta hur ni gjorde med de andra barnen.

visningar40 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.