Vi har betalat svart för städning i tolv år och jag har röstat på partier som vill bekämpa svartarbete.
Jag är femtiotvå, gift, två barn som nu är arton och femton. Jag är chef i offentlig sektor. Min man är ingenjör. Vi har en hushållsinkomst över nittiotusen i månaden.
Hon har städat hos oss sedan 2013. Två gånger i månaden, fyra timmar per gång, åttahundra kronor per gång kontant. Det blir nittonhundra i månaden och ungefär tvåhundrasextio tusen kronor över tolv år.
Alltihop obeskattat.
Hur det började: hon kom via en kollega. Hon frågade inte om kontant — vi frågade. Jag frågade. Jag sa något i stil med "går det bra kontant?" och hon sa ja, och det var hela förhandlingen, och det tog ungefär fyra sekunder.
Jag tänkte att vi gjorde henne en tjänst.
Vad som är sant om pengarna: hon får mer per timme än hon skulle fått vitt av ett bolag. Tvåhundra kronor i handen är mer än hon ser av en faktura. Det här använder jag som argument för mig själv och det har hållit i tolv år.
Vad som också är sant: hon har ingen sjukpenning från de här pengarna. Ingen pension. Ingen försäkring om hon ramlar i min trappa. Vi har en trappa av sten.
Hon är femtioåtta nu.
I januari var hon borta i sex veckor. Axeln. Hon sa att det var en gammal skada. Jag skickade ett sms och frågade hur hon mådde och hon svarade att det var bra.
Sex veckor utan inkomst från oss, och jag betalade ingenting, för det finns inget avtal och ingen sjuklön, och jag erbjöd ingenting. Jag erbjöd ingenting för om jag erbjuder något blir det tydligt vad relationen är.
Och RUT-avdraget finns. Det är hela poängen med den där reformen: det finns ett skatteavdrag som gör vitt städ billigare, och vi hade kunnat göra det här lagligt för en merkostnad som för oss är en restaurangmiddag i månaden.
Vi har inte gjort det, i tolv år, för det kräver att vi säger till henne att hon måste fakturera eller anställas, och hon kanske inte kan, och då förlorar vi henne, och hon är bra och hon känner vårt hus.
Så vi har valt bekvämlighet varje månad i tolv år.
Mina barn vet. De har sett kontanterna på köksbordet hela sin barndom. Det är det jag tänker på mest.
Finns det andra här som gjort samma sak? Har någon gått över till vitt — hur tog hon eller han det? Och är det någon som försökt och fått nej, vad gjorde ni då?
Kommentarer