Jag jobbar på Systembolaget och jag nekar försäljning till en man som jag vet behöver det.

Nitton år i butik. Jag är fyrtioett.

För den som inte vet vad jobbet egentligen är: vi säljer alkohol och vi är skyldiga att inte sälja. Vi ska neka vid misstanke om langning, vid berusning, och vid ombud — att någon köper för någon annan som är nekad. Det är lag och det är hela poängen med monopolet.

Jag nekar ungefär tre till fem gånger i veckan. Det mesta är åldersgränsen och det är enkelt.

Det svåra är de berusade, och det ännu svårare är de som inte är berusade men som alla i butiken känner.

Det finns en man. Han är kanske sextio. Han har kommit till min butik i minst tolv år. Han är artig, alltid, utan undantag. Han köper samma sak varje gång.

Jag har nekat honom fyra gånger på tolv år, när han varit för påverkad. Varje gång har han sagt "jag förstår" och gått.

Och de övriga, låt oss säga tolv hundra gångerna, har jag sålt.

För det är jobbet. Han är vuxen, han är inte påverkad vid köpet, han har rätt att handla, och jag har ingen laglig grund och ingen moralisk rätt att vägra en nykter vuxen människa.

Jag vet vad jag säljer till honom och jag säljer det ändå, varje vecka, i tolv år, med ett kvitto och ett "ha en bra dag".

Det jag aldrig sagt till någon kollega:

I februari kom han in och han var inte berusad men han skakade. Händerna. Och han hade svårt att få fram kortet, och jag hjälpte honom inte, för jag visste att om jag sträckte mig fram så skulle jag se honom i ögonen.

Jag tittade på skärmen hela köpet.

Och jag har gjort en sak till, som jag vet är emot allt vi får göra: jag har hållit mig borta från kassan när jag ser honom komma. Jag har bytt uppgift. Jag har låtit en kollega sälja.

Det är inte omsorg om honom. Det är omsorg om mig.

Det finns en sak i vårt uppdrag som heter ansvarsfull försäljning och det finns utbildning och det finns ett nummer vi kan hänvisa till och jag har hänvisat till det nummret kanske tjugo gånger på nitton år, och jag har aldrig hänvisat honom, för han har aldrig gett mig en öppning och jag har aldrig skapat en.

Finns det kollegor här? Hur gör ni med stamkunderna som ni är oroliga för? Och finns det någon som faktiskt sagt något till en kund — vad hände? Jag har nitton år och jag har aldrig vågat.

visningar39 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.