Jag blev familjehem åt en sextonåring 2019 och hon bor kvar hos mig och hon är tjugotvå.

Jag är femtiofem, ensamstående, inga egna barn. Jag jobbar som ekonomiassistent.

Jag ska skriva den här så att den är användbar, för när jag själv letade fanns bara två sorters texter: myndighetstexter och förskönade berättelser.

Hur det började: jag anmälde mitt intresse 2018 efter att en kollega berättat att det var brist på familjehem för tonåringar. Utredningen tog nio månader — hembesök, referenser, utdrag ur belastningsregistret, socialregister, intervjuer om min egen barndom som var mer närgångna än någon terapi jag varit i.

Hon kom i november 2019. Sexton år. Hon hade varit i tre placeringar innan: ett jourhem i åtta dagar, ett familjehem i fjorton månader som avbröts, och ett HVB i sju månader.

Första året var inte som i filmerna.

Det var inte heller dramatiskt. Det värsta var att det var ingenting. Hon var artig. Hon åt, hon gick till skolan, hon sa tack, och hon gav mig absolut ingenting i fjorton månader. Jag hade räknat med konflikt och jag fick väggen, och väggen är svårare, för med konflikt finns kontakt.

Jag ville sluta i februari 2021. Jag ringde min socialsekreterare och sa att jag inte tror att jag klarar det, och hon var bra, och hon sa en sak som jag har burit sedan dess: "Du är hennes fjärde. Hon väntar på att du också ska säga upp."

Det hade jag inte förstått. Hon var inte otillgänglig. Hon förberedde sig.

Vad som vände: ingenting stort. Hon fick magsjuka i april 2021 och jag satt utanför badrumsdörren i två timmar på natten och sa ingenting särskilt, och dagen efter frågade hon om jag ville se en serie.

Ekonomin, för det frågar folk: arvode och omkostnadsersättning täcker kostnaderna ungefär. Det är inte ett sätt att tjäna pengar och den som tror det kommer att misslyckas inom ett år.

Hon fyllde arton 2021 och placeringen avslutades och hon bodde kvar. Jag fick inget arvode efter det, och det var aldrig en fråga.

Hon läser nu på folkhögskola. Hon kallar mig inte mamma. Hon har en mamma och de har kontakt och jag har aldrig lagt mig i det, och det är det enda jag med säkerhet gjorde rätt från dag ett.

I somras sa hon till en kompis, i mitt kök, att hon skulle "hem till mig" senare. Hem till mig. Jag gick ut i tvättstugan.

Till den som funderar: räkna med fjorton månader av ingenting. Det är inte du. Och säg aldrig, aldrig, att du ska finnas kvar om du inte menar det, för hon har hört det tre gånger förut.

visningar37 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.