Jag är personlig assistent åt min egen bror och jag har varit det i fjorton år.
Min bror är fyrtiotvå. Han har en CP-skada, sitter i rullstol, behöver hjälp med allt utom att äta själv och styra sin dator. Han har assistans dygnet runt via LSS.
Jag är fyrtiosex. Jag har jobbat som hans assistent sedan 2011. Trettiotvå timmar i veckan, anställd av ett assistansbolag, med lön och kollektivavtal.
Hur det blev så: vår mamma skötte honom till 2010 och då orkade hon inte och vi hade en kris i familjen det året. Det fanns en lösning — att jag gick in som en av hans assistenter — och den var lagligt helt korrekt och den räddade situationen.
Och det jag vill skriva om är vad det kostar att vara anställd av sin bror.
För det är vad det är. Juridiskt är han min uppdragsgivare. Han bestämmer vem som jobbar hos honom. Och det är rätt att han bestämmer — hela LSS-reformen bygger på självbestämmande och det är en av de bästa lagar det här landet har.
Men det betyder att min bror är min chef, och att jag är hans anställda, och att vi är syskon, och att alla tre sakerna gäller samtidigt klockan sju på morgonen när jag ska duscha honom.
Konkret vad det gör:
Vi har aldrig ett bråk som bara är ett syskonbråk. Varje gång vi är osams finns det en anställningsrelation i rummet. En gång, 2016, sa han till mig i en diskussion om en semesterplanering: "Jag kan välja någon annan."
Han hade rätt. Det är hela poängen med lagen. Och det är den värsta saken min bror har sagt till mig i fyrtiotvå år.
Och jag kan inte heller gå. Om jag säger upp mig från mitt jobb, så säger jag inte upp mig från ett jobb. Jag lämnar min bror, och det vet vi båda, och det finns alltid i botten av varje diskussion vi har.
Vi har inte ätit en middag tillsammans utan att jag jobbat sedan 2011. Fjorton år. Inte en enda gång, för när jag är hos honom är jag antingen i tjänst eller så är den andra assistenten där och då är vi tre.
Jag har inte sett min bror ensam, som bror, sedan 2011.
Och ingenting av detta är någons fel. Det finns inget missbruk här, ingen snål kommun — vi har faktiskt fått de timmar han behöver, vilket inte alla får. Bolaget är hyggligt. Min bror är en bra människa och han skriver om samhällsfrågor och är bättre läst än jag.
Det är bara att systemet tillåter en lösning som löser allt praktiskt och som gör en syskonrelation till ett anställningsförhållande, och ingen i någon utredning har tänkt på det.
Jag är fyrtiosex. Jag har en pension som är lägre än den borde vara. Jag har aldrig haft ett annat yrke.
Finns det andra som är assistenter åt en familjemedlem? Hur gör ni med gränsen? Och har någon slutat — hur gick det, och förlorade ni relationen?
Kommentarer