Jag flyttade till en bruksort när fabriken lade ner och jag är den som inte flyttade därifrån.

Jag är femtionio. Jag kom hit 1991, nyutbildad, och började på bruket.

Bruket lade ner 2015. Fyrahundratrettio personer. Det var inte en chock — alla visste sedan 2012 att det skulle komma, och det är nästan värre, för man levde tre år i en ort som väntade.

Vad som hände med de fyrahundratrettio, så långt jag vet:

Drygt hundra var nära pension och gick in i olika lösningar. Ungefär hundrafemtio flyttade inom tre år, mest till Gävle och söderut. Omkring sjuttio pendlar nu, mellan sju och elva mil enkel väg. Resten är här, i blandade lösningar — kommunen, vården, egna firmor, sjukskrivning.

Jag är i resten. Jag jobbar nu på kommunens fastighetsavdelning. Jag tjänar tolvtusen mindre än 2015.

Det jag vill skriva om är inte nedläggningen. Det finns hundra artiklar om nedläggningar.

Det jag vill skriva om är vad som händer efter tio år.

Butiken: Konsum stängde 2018. Det finns en matbutik kvar och den drivs av ett par som är sextioåtta och sjuttio år gamla, och när de slutar finns ingen.

Skolan: högstadiet flyttades till centralorten 2020. Min dotters barn åker buss femtio minuter enkel väg, nio år gammal.

Vårdcentralen: öppen tre dagar i veckan, bemannad av hyrläkare som byts ungefär varannan månad. Jag har inte träffat samma läkare två gånger sedan 2019.

Och huset. Vi köpte 1996 för fyrahundratjugotusen. Jag lade ner, grovt räknat, trehundratusen i det över åren — nytt tak 2008, dränering, kök.

Det är värderat till trehundratiotusen idag.

Så jag kan inte flytta. Det är matematiken i min ort: ingen härifrån kan flytta, för huset räcker inte till en trea i en stad där det finns jobb. Vi är fastlåsta av fastighetspriser, och det är ingen som sagt det till oss någon gång.

Vad jag vill säga, som inte är klagan:

Det finns en annan sida som aldrig kommer med. Jag känner alla. Min granne plogar min infart utan att jag frågat sedan 2003. Vi har en bygdegård där det är loppis en lördag i månaden och den sköts av fjorton personer som inte får betalt. När min fru opererades 2021 hade jag mat i frysen i sex veckor och jag hade inte frågat någon.

Det är inte en tröstpremie. Det är något som inte finns i en stad och som inte går att köpa.

Men det är också det enda som växer här, och det växer bland folk som blir äldre.

Finns det andra från bruksorter? Vad hände hos er efter tio år? Och har någon flyttat vid femtio plus och klarat det ekonomiskt — hur löste ni huset?

visningar35 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.