Jag jobbar på Migrationsverket och jag har fattat beslut som jag inte vet om jag står för.
Nio år på myndigheten. Jag är trettiofem. Jag är beslutsfattare i asylärenden.
Jag tänker inte skriva om något enskilt ärende i detalj, av uppenbara skäl. Jag skriver om hur arbetet faktiskt ser ut, för jag tror att nästan ingen vet det.
En asylutredning är ett samtal. Det tar mellan två och fem timmar. Det finns en tolk, en utredare, ett offentligt biträde, och en människa som ska berätta sitt liv.
Jag fattar beslut i ungefär åtta till tolv ärenden i månaden.
Vad som avgör ett beslut, på riktigt, i den ordning det faktiskt väger: landinformationen — vad vår rättsliga styrning säger om situationen i ett land vid ett visst datum. Sedan trovärdigheten i berättelsen. Sedan dokumentationen, om det finns någon, vilket det ofta inte finns.
Trovärdighet. Det är ordet som hela systemet hänger på och det är det ord som jag inte sover gott av.
För hur bedömer man trovärdighet hos en människa som berättar om tortyr via en tolk som jag inte kan kontrollera, om händelser i ett land jag aldrig varit i, sju år efter att det hände, när vi vet från all forskning att trauma gör minnen osammanhängande?
Vi har utbildning i det. Den är faktiskt bra. Och sedan sitter jag där och ska avgöra om en osammanhängande berättelse är osammanhängande på grund av trauma eller på grund av att den inte är sann, och skillnaden är en människas liv.
Jag har fattat avslag som jag var säker på. Jag har fattat avslag som jag inte var säker på, och jag har skrivit dem så att de håller i domstol, för det är en del av yrket — ett beslut ska vara rättsligt hållbart.
Jag har två ärenden från 2019 som jag tänker på flera gånger om året. Båda avslag. Båda överklagade, båda fastställda av migrationsdomstolen, så fyra personer med juridisk kompetens har kommit till samma slutsats som jag.
Det hjälper mig inte klockan tre på natten.
Vad jag gör med det: ingenting. Det finns stöd på myndigheten och jag har varit där två gånger och det var bra. Jag pratar inte om det med vänner, för jag har två sorters vänner och den ena sorten vill att jag ska vara en del av ett maskineri och den andra tycker att jag borde vara hårdare.
Min syster frågade 2022 hur jag kan göra det här jobbet.
Jag svarade att någon måste göra det. Och det är sant, och det är det svar en människa ger när hon inte har ett bättre.
Finns det kollegor här? Hur gör ni med trovärdighetsbedömningen? Och har någon lämnat myndigheten av det här skälet — blev det bättre eller tog bara någon annan din plats?
Kommentarer