Jag är renskötare i femte generationen och jag räknar förluster varje vår, och i år tänker jag skriva ner vad det faktiskt innebär.
Femtiotvå år. Jag tillhör en sameby i Norrbotten som jag inte namnger, för med antal renar och område går jag att identifiera på tio minuter. Jag har arbetat med renar sedan jag var sju och på heltid sedan 1994.
Jag börjar med det som folk inte förstår om det här yrket: renskötsel är inte jordbruk. Jag äger inte marken. Jag har en rätt att bruka mark som andra äger och som används till annat samtidigt — skogsbruk, gruvor, vägar, turism, och sedan tolv år vindkraft.
Varje enskild sak är laglig och varje enskild sak tar en bit av betesmarken, och ingen av dem räknar ihop vad det blir tillsammans.
Nu siffrorna, för de är hela historien.
Vinterbetet är flaskhalsen. Renen gräver sig ner till lavar under snön. Om det regnar i december och fryser till is kommer hon inte igenom, och då måste vi stödutfodra. Stödutfodring kostar. Jag har utfodrat sex av de senaste tolv vintrarna, och tre av dem helt och fullt.
En helt utfodrad vinter kostar mig mellan nittio och hundratrettio tusen kronor i foder, och det finns ingen försäkring mot väder.
Rovdjuren. Jag anmäler varje år. Det jag faktiskt hittar och kan dokumentera är en bråkdel av vad som försvinner, för en kalv som tas i juni i myrmark hittas aldrig. Jag får ersättning enligt ett system som bygger på förekomst av rovdjur i mitt område, inte på hur många renar jag förlorade, och jag förstår varför systemet är byggt så och det stämmer inte med min kalvmärkning.
Och vindkraften. Det finns en park i mitt vinterbetesområde sedan 2016. Jag var i samråd. Jag satt på de mötena i tre år. Och jag vill vara exakt: det var inte en strid mellan onda och goda. Bolaget följde processen, kommunen ville ha arbetstillfällen, och jag satt där och förklarade varför renen inte går in i ett område under byggtiden.
Det finns forskning som stöder det. Parken byggdes.
Det jag aldrig har sagt högt.
Jag har en son på tjugosex. Han är med i renskötseln. Och förra sommaren frågade han mig om han skulle satsa fullt eller ta ett arbete i Luleå som han blivit erbjuden.
Och jag gjorde något som jag ännu inte vet om jag gjorde rätt. Jag räknade med honom. Jag satte oss vid köksbordet och gick igenom tolv års intäkter, utfodringskostnader, ersättningar och vad som väntar: fler parker planerade, en gruvprospektering i grannbyns område, och en vinter som blir blötare för varje decennium.
Och när vi var klara sa han ingenting på en lång stund, och sedan sa han att han ville fortsätta ändå.
Och jag blev lättad. Och jag borde kanske inte ha blivit det. För jag hade just visat ett tjugosexårigt barn en kalkyl som inte går runt, och jag kände glädje över att han ändå valde den, och den glädjen tillhör mig och inte honom.
Det jag vill att folk ska förstå, oavsett vad de tycker om rovdjur eller vindkraft: ingen enskild beslutsfattare har någonsin fattat beslutet att avveckla renskötseln i mitt område. Det har aldrig funnits ett sådant beslut. Det finns fyrtio beslut över trettio år, vart och ett rimligt, vart och ett taget av en annan myndighet, och summan av dem är att jag utfodrar sex vintrar av tolv.
Kommentarer