Mitt barndomshem finns inte längre. Det revs 2019, och jag arbetar på bolaget som rev det.

Fyrtiosju år. Jag började under jord 2002, är nu i en funktion med mer planering och mindre borrning, men jag är fortfarande nere flera dagar i veckan.

Först om arbetet, för folk har en bild från svartvita fotografier.

Gruvan är ett industriområde som ligger under en stad. Jag åker bil ner — en riktig bil, på en ramp, i flera kilometer. Där nere finns verkstäder, tunnelbanor av lastbilsvägar, ventilationssystem som är ett eget ingenjörsverk, och maskiner som fjärrstyrs från kontrollrum.

Det är varmt, det är torrt, det är mycket renare än folk tror, och det är tystare än en hyvel i en snickeriverkstad.

Och det är säkrare än när jag började. Det ska sägas. Vi har haft dödsfall i den här gruvan under min tid, och varje gång har det förändrat rutiner på ett sätt som jag faktiskt kan peka på. Jag går ner i dag under villkor som min pappa hade skrattat åt.

Nu till staden.

Malmen ligger under Kiruna. Det har den alltid gjort. Och när man bryter malmen deformeras berget ovanför, och deformationszonen flyttar sig in under staden. Det har varit känt i hundra år. Och sedan 2014 flyttar vi stadskärnan. Inte bildligt: byggnader rivs, nya byggnader byggs tre kilometer bort, människor flyttar, och en del hus har faktiskt lyfts och transporterats.

Mitt barndomshem låg på en gata som inte finns. Huset revs 2019. Mina föräldrar fick ersättning och en ny lägenhet och de var, och det här är viktigt, nöjda. Pappa jobbade också i gruvan i trettiofem år och han har aldrig sagt ett ont ord om det här.

Det jag inte har sagt till honom:

Jag gick dit innan rivningen. I september 2019, en lördag, ensam. Jag stod på gatan och jag kunde se in i mitt gamla rum genom fönstret för att gardinerna var borta. Och jag jobbar på det bolag som river huset. Jag är inte en invånare som blir drabbad. Jag är en av dem som gör det.

Det är en speciell position och det finns ungefär tvåtusen av oss. Vi river vår egen stad och vi får lön för det, och lönen är bra, och jag har byggt ett hus i det nya området med den lönen.

Och jag älskar det här företaget. Jag vill vara ärlig om det, för det är inte populärt att säga. Jag älskar gruvan. Den har gett mig ett yrke, ett hus, en pension, och ett liv som är helt jämförbart med vad min bror har som är civilingenjör i Stockholm.

Jag har aldrig förstått journalister som kommer hit och letar efter en man som är bitter. Vi är inte bittra, vi är anställda.

Men det finns en sak som jag tänker på och som ingen frågar om. Jag har en dotter på sjutton. Hon kommer att flytta härifrån — det gör alla, det gjorde jag inte men alla andra gör det. Och om hon kommer tillbaka när hon är fyrtio och vill visa sina barn var hon växte upp, så kan hon inte.

Det finns ingen adress. Det är inte rivet och ombyggt, det är flyttat, och det är en annan sak.

Hon kommer att få berätta om en stad i stället för att visa den. Och jag hjälpte till.

visningar33 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.