Ingen vet att det här yrket finns, och jag står åttio meter upp i ett maskinhus flera gånger i veckan.

Trettiofyra. Utbildad elektriker, sedan 2017 service och underhåll på vindkraftverk i Sverige, mest i Västergötland och Norrland.

Vad jobbet är. Ett vindkraftverk är en maskin med ett växellådssystem, ett generatorsystem, hydraulik, kylning och ett styrsystem, placerad i ett betongtorn på åttio till etthundrafyrtio meter. Jag klättrar eller åker en liten hiss upp, och jag arbetar i ett utrymme som är ungefär som insidan av en buss, med ett hål rakt ner.

Jag är uppe i snitt två till fyra timmar per verk. Jag gör planerat underhåll, felsökning, och ibland akuta stopp där ett verk står still och varje timme kostar ägaren pengar.

Det jag vill beskriva är tre saker som folk aldrig får höra.

Det första: väder. Jag får inte klättra över en viss vindstyrka. Det betyder att jag står på marken och väntar, ofta i timmar, och det betyder att en service som är planerad till en dag kan ta tre. Och om jag är uppe och det vänder, så måste jag ner, omedelbart, och det tar tid att komma ner.

Det har hänt mig tre gånger att jag kommit ner i ett väder som jag inte skulle ha klättrat upp i.

Det andra: ensamhet. Vi arbetar nästan alltid två och två, av säkerhetsskäl. Och i en park med tjugo verk, i Norrland i november, är det jag och en kollega, i en bil, på en grusväg, i tio timmar, i tre veckor. Jag har tillbringat fler vakna timmar med en viss kollega än med min sambo.

Det är inte en klagan. Det är ett faktum som förändrar vem man blir.

Det tredje, och det är det jag faktiskt kom hit för: det jag ser i kommunerna.

Jag arbetar i parker som är byggda i bygder där det bråkades hårt i tio år innan de byggdes. Jag vet det, för de boende berättar. Jag tankar bilen i samma mack varje dag i tre veckor och då pratar folk.

Och det jag har märkt är att det nästan aldrig handlar om det folk tror. De som är emot är sällan emot elen. De är emot att beslutet togs någon annanstans. Det kommer alltid tillbaka till samma sak: en kommun, ett bolag, ett tillstånd, och sedan är det byggt, och de som ser verken från sitt kök hade en mening som räknades i en process som de inte förstod.

Och jag är mannen i den vita bilen med bolagets logo. Jag har blivit skälld på fyra gånger på åtta år av äldre män vid en mack. Aldrig hotfullt. De vet att jag är en tekniker på trettiofyra och de skäller ändå, för jag är den enda företrädaren för bolaget som någonsin har synts i deras by.

Och det är det verkliga problemet med hela den här utbyggnaden, och jag säger det som någon som bokstavligen lever av den: bolagen skickar ingen dit. De skickar mig, med verktyg, för att skruva. Ingen med beslutsmandat har stått i den butiken och svarat på en fråga.

Jag fortsätter. Lönen är bra, jag älskar höjden, och jag tror på att det måste byggas. Men någon borde skicka någon annan än mig.

visningar41 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.