Jag plogar väg i Norrland sedan tjugo vintrar och jag vet exakt vilka hus som är tomma.
Femtiosex. Jag kör för en entreprenör på kontrakt för Trafikverket och för kommunen. Min slinga är ungefär hundrasextio kilometer, mest mindre vägar, och jag har haft i princip samma slinga sedan 2006.
Hur det fungerar, för folk tror att vi plogar när det snöar. Vi plogar enligt en åtgärdstid. För min vägklass betyder det att jag ska ha vägen framkomlig inom ett visst antal timmar efter att snöfallet upphört, och mätningen är inte hur vackert det ser ut utan om det går att köra.
Jag startar ofta klockan två på natten, för att vägen ska vara klar till att folk ska till jobbet.
Jag har kört natt i tjugo vintrar. Jag räknade en gång ut att jag har tillbringat omkring fjortontusen timmar i en plogbil, varav de flesta i mörker.
Det jag vill berätta är det jag ser på min slinga.
En plogbil har starka lampor och jag ser varje infart. Och eftersom jag kör samma slinga i tjugo år vet jag vilka infarter som plogas, vilka som har spår, var det står en bil, var det lyser.
År 2006 hade jag på min slinga uppskattningsvis etthundrasjuttio bebodda hus. I dag är det, enligt min egen räkning, åttiotvå. Jag har inte en statistik, jag har en bil och ett par ögon i tjugo år.
Och jag ser hur det går till. Det börjar med att bilen vid ett hus blir en bil i stället för två. Sedan är infarten oplogad en vinter men gardinerna hänger. Sedan står huset. Sedan, efter två eller tre år, är det ett fritidshus med en infart som plogas en vecka i juli, eller det är ingenting.
Jag har plogat förbi ett hus i fjorton år där en man bodde ensam. Han hette Bertil. Han vinkade från köksfönstret nästan varje gång jag kom på morgonen, för klockan halv fem var han uppe och han såg mina lampor komma. Fjorton vintrar. Vi pratade med varandra sammanlagt kanske tjugo gånger, vid macken och en gång när jag hjälpte honom med en traktor.
I januari 2021 vinkade han inte. Jag tänkte inte på det. Nästa dag vinkade han inte heller, och då stannade jag och gick in, för dörren var olåst som den alltid är här.
Han låg i sängen och han hade varit död ett par dagar, och jag ringde och jag väntade i köket i femtio minuter.
Jag har aldrig berättat det här för någon annan än min fru. Inte för att det är hemligt — det stod i tidningen att han hittades — utan för att det som jag faktiskt bär med mig inte är att jag hittade honom. Det är att jag plogade förbi en gång utan att stanna.
Det jag vill säga till folk som bor på en liten väg i glesbygd: plogbilsföraren vet om du är hemma. Vi är flera som räknar hus. Om du har en gammal förälder på en sådan väg, berätta för entreprenören. Skriv ett telefonnummer på ett papper. Vi är ändå där klockan fyra på morgonen.
Kommentarer