Jag driver den sista butiken i byn och jag har hållit ut i nitton år, och i mars måste jag bestämma mig.
Femtioåtta. Jag köpte lanthandeln 2007 tillsammans med min man, som dog 2018. Byn har trehundratjugo åretruntboende och omkring tvåtusen på sommaren.
Jag börjar med varför det här är svårare än folk tror.
En lanthandel är inte en liten mataffär. Jag är matbutik, post- och paketombud, apoteksombud, spelombud, bensinstation med två pumpar, och sedan 2020 även en sorts informationscentral eftersom bankkontoret och vårdcentralens filial är borta.
Omsättningen kommer till ungefär sjuttio procent från tio sommarveckor. Det betyder att jag under elva månader driver en verksamhet som bär sig under en månad, och att jag varje november räknar och varje februari oroar mig.
Marginalerna. Jag köper in från en grossist och jag kan aldrig konkurrera med en stormarknad i tätorten, fyrtiofem minuter bort. Min mjölk kostar mer. Alla här vet det och nästan alla är rimliga om det, och ändå handlar en stor del av byn sin storhandling i tätorten en gång i veckan och hos mig det de har glömt.
Det är inte svek. Jag gör samma sak när jag åker in.
Vad som faktiskt håller mig öppen: paketen. Antalet paket har exploderat. Jag hanterar mellan sextio och hundratio paket om dagen i lågsäsong. Ersättningen per paket är låg och volymen gör att det ändå betyder något, och det är en bitter sorts ironi att det som håller byns butik öppen är att byn beställer sina varor från internet.
Nu till mars.
Kylarna är från 2004. De går sönder. Jag har haft två haverier på fjorton månader och den senaste reparationen kostade sjuttiotvå tusen. En ny kylanläggning med dagens krav kostar enligt mina två offerter mellan fyrahundratjugo och femhundratio tusen kronor.
Det finns stöd att söka för service i gles bygd och jag har sökt och fått avslag en gång och väntar på ett andra besked.
Jag är femtioåtta och ensam och jag ska alltså låna en halv miljon till en verksamhet som bär sig under sommaren.
Det jag inte har sagt till någon i byn:
Om jag stänger, så är det inte bara mat. Det är paketen, det är apoteksombudet, och det är bensinen. Närmaste pump blir då fyrtiofem kilometer. Och jag vet, för att folk berättar det för mig över kassan, att det finns minst sex hushåll här med personer över åttio som inte kör själva, och att det är deras barn som handlar, och att barnen handlar här för att det är nära.
Så mitt beslut i mars är inte mitt. Och det är precis det som gör mig arg, för ingen myndighet och ingen i den här byn har någonsin frågat mig om jag vill ha det ansvaret. Jag köpte en butik 2007 med min man. Jag blev något annat utan att skriva under på det.
Kommentarer