Jag åker på samma adresser om och om igen, och det är det ingen utbildning förbereder en på.

Fyrtiotre. Ingripandeverksamhet i en medelstor stad. Jag har valt att stanna i yttre tjänst, vilket är ovanligt vid min ålder, och jag har sagt nej till två utredningstjänster.

Jag vill beskriva vad arbetet faktiskt består av, för bilden är fel från båda håll.

Ett skift är i stor utsträckning socialt arbete under tidspress. Jag går igenom en vanlig kvälls händelser: en orosanmälan om ett barn, en demensbo som gått vilse, två bråk i hemmet, en berusad person som ramlat, en stöld i en butik, en trafikkontroll, och ett larm som visar sig vara ett dörrlarm.

Av tio ärenden är ett eller inget sådant som folk tänker på när de säger polis.

Och vi återkommer. Det är hela min poäng. Jag har fem adresser i den här staden som jag har varit på fler än tjugo gånger. En av dem fler än femtio.

Den adressen är en lägenhet med ett par som jag först mötte 2011. Jag har varit där med sex olika kollegor genom åren. Varje gång samma sak: grannar ringer, vi kommer, hon har blåmärken eller inte, hon vill inte, och vi gör det vi ska göra — vi dokumenterar, vi informerar, vi lämnar kontaktuppgifter, vi skriver en anmälan som sedan läggs ner i brist på bevis och i brist på vilja från den som drabbats.

Fjorton år. Jag kan deras förnamn. Jag kan deras hunds namn.

Och jag har förstått något som jag inte kan göra något med: mitt yrke är byggt för händelser och det jag möter är tillstånd. Jag är extremt bra på att hantera fyrtio minuter. Jag har ingen förmåga alls att påverka fjorton år.

Det andra jag vill skriva om är vad återkomsten gör med en.

Det finns en sak i det här jobbet som ingen pratar om utanför bilen, och det är att man börjar sortera människor i de som kan hjälpas och de som inte kan. Det görs inte med illvilja. Det görs för att man har ett skift kvar och fyra ärenden i kön.

Och jag hör mig själv säga saker i bilen till en ny kollega som jag hade blivit förskräckt över när jag var tjugosex. Inte hårda saker. Trötta saker. "Vi vet hur det här slutar."

Jag försöker ta mig i kragen varje gång jag hör mig själv, och jag lyckas inte alltid.

Det tredje: det som verkligen har satt sig. Det är inte våldet. Jag har blivit skadad en gång, 2016, inget allvarligt. Det som har satt sig är barnen som står i en dörr. Jag har stått i ungefär trettio lägenheter där ett barn mellan fyra och tolv står i en dörröppning och tittar på medan vuxna gör det här.

De säger ingenting. De gör aldrig någonting. De står bara där och ser på en vuxen i uniform.

Och jag vet att om tjugo år är några av dem de vuxna i lägenheten, för jag har sett det hända. Jag har gripit en man på tjugotvå 2019 på en adress där jag hade träffat honom som nioåring 2006.

Det är den enda statistiken jag har och den är min egen och jag bär den själv.

Vad jag vill säga till den som ringer om sina grannar: ring. Fortsätt ringa. Jag vet att det känns meningslöst när ingenting händer. Men den anmälan som jag skriver och som läggs ner finns kvar, och den dag någon faktiskt vill lämna så är den högen papper det enda som finns.

visningar35 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.