Jag är tandhygienist och jag ser folks ekonomi i deras munnar innan jag ser deras journal.

Trettioåtta, legitimerad sedan 2012, arbetar på en privat klinik i en förortskommun.

Jag tror att det här är det minst kända yrket i vårdkedjan, så jag förklarar först. Jag gör undersökning, tandstensborttagning, bedömning av tandkött och fickdjup, fluorbehandling och förebyggande arbete. Jag ser en patient i fyrtio eller sextio minuter och jag ser de flesta en gång om året eller en gång varannat år.

Det jag kan avgöra med stor säkerhet på en patient jag aldrig sett förut, innan jag öppnar journalen:

Om det gått mer än fem år sedan senaste besöket. Det går inte att dölja och det är det första jag ser.

Om personen har haft en period av svår stress eller sorg de senaste två åren. Tandgnissling syns på emaljen och den syns tydligt, och när jag frågar — "har du haft en tung period?" — stämmer det nästan varje gång, och patienter blir ofta chockade av att jag kan se det.

Om personen har ett missbruk. Det syns, olika beroende på substans, och jag säger ingenting utom i de fall där jag måste av medicinska skäl.

Om personen har haft en ätstörning, även en som slutade för tjugo år sedan. Syraskador på insidan av framtänderna. Det syns för alltid. Jag har haft fyra patienter där jag sett det och där de har sagt att ingen någonsin har frågat.

Och det jag faktiskt kom hit för att skriva: jag ser vem som inte har råd.

Svensk tandvård är inte som resten av vården. Vi har ett högkostnadsskydd som börjar fungera först vid höga belopp, och det betyder i praktiken att en behandling på tio eller femton tusen kronor till stor del betalas av patienten. Och det betyder att jag, varje vecka, sitter med en människa och säger: du har tre tänder som behöver åtgärdas, det här kommer kosta omkring det här, och vad vill du göra.

Och de väljer. Jag har haft patienter som har valt vilken tand som ska lagas. Som har sagt: "ta den som syns."

Det hände förra månaden. En kvinna på femtiofyra, lokalvårdare, med två behandlingskrävande tänder, en framtand och en kindtand. Kindtanden var i sämre skick. Hon valde framtanden, och hon förklarade varför helt öppet: hon söker jobb.

Hon hade helt rätt. Det är det värsta. Hon gjorde en fullständigt rationell bedömning av sin situation och jag dokumenterade den och bokade in framtanden.

Och det jag gör, och som jag inte riktigt har rätt att göra, är att jag överskrider min tid. Jag lägger sju eller åtta minuter extra på de patienter som jag vet inte kommer tillbaka nästa år. Jag putsar mer, jag instruerar mer noggrant, jag ger dem det jag kan ge gratis, vilket är kunskap och en ren mun.

Min arbetsgivare har aldrig sagt något, men jag ligger konsekvent efter i tidboken och jag vet att det syns i statistiken.

Till alla som inte varit hos tandläkaren på länge och skäms: vi ser inte en dålig människa. Vi ser en ekonomi. Och om du säger direkt att du har begränsat med pengar, så kan vi planera för det — vi kan prioritera, dela upp, och göra det akuta först. Det är det vi är till för och nästan ingen frågar.

visningar33 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.