Jag är ambulanssjukvårdare i glesbygd och min framkörningstid kan vara nittio minuter.
Fyrtioett. Jag arbetar i inre Norrland, på en station som täcker ett område större än många län i södra Sverige. Vi är en ambulans i tjänst, dygnet runt, för ett område med ungefär åttatusen invånare utspridda över mycket stora avstånd.
Jag vill att folk ska förstå vad en siffra betyder.
Om du får en hjärtinfarkt i en stad kommer en ambulans på sju till tolv minuter. Om du får den i min norra del kommer jag, i bästa fall, på fyrtio. I värsta fall, vinterväg, mörker, fel sida av området, nittio till hundra. Och närmaste sjukhus med fullständig akutvård ligger ytterligare över en timme bort.
Det här är inte en hemlighet och ingen har ljugit om det. Det är geografi. Jag kan inte köra snabbare än vägen tillåter och vi kan inte ha fyra ambulanser för åttatusen människor.
Vad det innebär för mitt arbete, konkret:
Jag gör mer själv. Mycket mer. I en stad är ambulansen en transport med behandling under några minuter. Hos mig är ambulansen en vårdplats i två timmar. Jag har gjort saker i baksätet som en kollega i Göteborg aldrig behöver göra, inte för att jag är bättre, utan för att det inte finns något alternativ till att jag gör det.
Jag är ensam med beslutet längre. Vi har stöd på telefon och det fungerar bra. Men mellan min bedömning och en läkares fysiska närvaro ligger nittio minuter, och under de nittio minuterna är min bedömning allt som finns.
Och jag känner patienterna. Det är den stora skillnaden som ingen pratar om. I ett område som mitt har jag kört ungefär hälften av alla jag hämtar till någon de senaste åtta åren, eller deras anhöriga. Jag har hämtat min gamla lärare. Jag har hämtat en kollegas far. Jag har kört en man som jag spelar innebandy med.
Nu det jag aldrig har sagt.
I februari 2022 fick vi ett larm till en plats som jag visste att det skulle ta mig sjuttiofem minuter att nå. Jag visste det redan när larmet kom. Och under de sjuttiofem minuterna, med blåljus, på en vinterväg, satt jag och gjorde något som jag sedan har tänkt på varje vecka: jag planerade vad jag skulle säga när jag kom fram.
Inte vad jag skulle göra. Vad jag skulle säga. För jag hade redan, på kilometer tjugo, dragit en slutsats av larmuppgifterna som visade sig vara riktig.
Jag kom fram. Det jag kunde göra gjorde jag. Det räckte inte.
Och det jag bär är inte det. Det jag bär är att jag i sjuttiofem minuter körde mot en plats medan jag inom mig redan hade accepterat utfallet, och att jag inte vet om det gjorde mig sämre de sista fem minuterna. Jag tror inte det. Jag kan inte veta det.
Jag har pratat med vår kurator om det. Jag har inte pratat med min fru om just den delen.
Till den som bor i glesbygd: lär dig HLR. Allvarligt. I min del av Sverige är det inte en kurs man går för säkerhetens skull, det är den faktiska första länken, och de minuter du ger mig innan jag kommer är de enda minuter som finns.
Kommentarer