Jag är god man för en ung man som kom hit som sextonåring 2021, och ingen hade förklarat för mig vad jag tog på mig.

Femtioett år, jag arbetar som ekonomiassistent. Jag anmälde mig som god man för ensamkommande barn hösten 2020 av ett ganska enkelt skäl: jag läste en artikel och anmälde mig på en kommunsida.

Jag förklarar uppdraget, för nästan ingen vet vad det är. En god man för ett ensamkommande barn träder in i vårdnadshavarens juridiska roll. Jag är inte familjehem — han bor inte hos mig. Jag ska företräda honom i asylprocessen, i kontakt med skolan, i kontakt med socialtjänsten, och jag förvaltar hans ekonomi.

Jag får ett arvode från kommunen som är blygsamt och som jag aldrig har brytt mig om att räkna per timme.

Så här har de fyra åren sett ut.

Första året: möten. Många möten. Asylutredning med offentligt biträde, där min roll var att sitta med och se till att han förstod. Skolplacering i språkintroduktion. Läkarbesök. En tandläkare. Ett bankkonto, vilket tog fyra månader och tre besök.

Andra året: avslag i första instans. Överklagande. Väntan.

Tredje året: ny prövning på grund av att han fyllde arton under processen, vilket förändrade hela grunden för hans ärende. Och här är det som jag verkligen vill skriva ner.

När han fyllde arton upphörde mitt uppdrag.

Det är så lagen är byggd, och det är logiskt: en god man finns för barn. Vid arton är man vuxen. Och på hans artonårsdag — en torsdag i mars — slutade jag juridiskt att existera i hans liv, och samtidigt flyttade han från sitt boende eftersom han inte längre hade rätt till det, och samtidigt pågick hans ärende.

Han fick, med andra ord, bli vuxen i ett pågående asylärende, utan ombud vid sin sida, på en dag som var hans födelsedag.

Jag har fortsatt. Inte juridiskt — jag har ingen roll. Jag har fortsatt som en person som han ringer. Jag har hjälpt honom med tre bostadskontrakt, en anmälan till en yrkesutbildning, och en gång med en konflikt med en arbetsgivare som inte betalade.

Och nu det obehagliga.

Jag vet inte om jag gör det för honom eller för mig. Det är fyra år. Jag har inga egna barn. Och det finns en version av det här där en femtioettårig kvinna har skaffat sig något som liknar en son genom ett kommunalt uppdrag, och den versionen är inte helt fel, och jag har inte sagt den till någon.

Han vet inte att jag tänker så. Han har en mamma. Hon lever, de pratar varje vecka, och jag har hört hennes röst i hans telefon många gånger och vi har aldrig talat med varandra.

Till alla som funderar på att bli god man: gör det. Det behövs desperat och det är det meningsfullaste jag har gjort. Men vet en sak innan du börjar: uppdraget slutar på en bestämd dag, och personen gör det inte. Ingen förberedde mig på det och jag hade behövt veta det.

visningar35 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.