Jag har sett den här publiken bli gammal med oss, och jag kan räkna det på fingrarna.

Femtiofyra. Jag spelar bas och sjunger stämmor. Vi är fem i bandet nu, vi har varit sju, och jag har varit med sedan 1994.

Jag ska börja med att säga att jag inte skriver för att klaga på ett yrke jag valt och älskar. Jag skriver för att ingen skriver om det här på allvar.

Hur arbetet ser ut. Vi spelar omkring hundratio speldagar per år. Det är festplatser på sommaren, bygdegårdar, folkparker, danspalats, och på vintern mest restaurangdans och några kryssningar. Vi har en buss. Jag har kört den bussen i arton av de trettioett åren.

Ett typiskt spelningsdygn: lämna hemmet klockan tolv, köra fyra eller fem timmar, bära in och bygga upp i två timmar, spela från nio till ett med tre pauser, riva ner och lasta i en timme, köra hem och vara framme halv sex på morgonen. Och sedan igen nästa dag i juli.

Det som har förändrats och som ingen vill prata om i branschen:

Publiken 1994 var mellan trettio och sjuttiofem. Publiken 2026 är mellan sextio och nittio. Det är inte en åsikt. Jag står på scenen och tittar ut, hundratio kvällar om året, i trettioett år. Vi har inte tappat publik i antal på de flesta ställen — vi har tappat alla under femtiofem.

Och det betyder att vi har ett utgångsdatum som går att räkna ut. Festplatser har stängt. I min del av landet har, enligt min egen räkning, fjorton danser upphört sedan 2010.

Och jag känner publiken. Det här är det som gör yrket till något annat än musik. Vi har ställen vi kommer till varje år sedan tjugo år, och det står samma människor vid samma bord. Jag kan ungefär fyrtio namn. Och det finns ett par — hon är i åttioårsåldern nu — som har dansat till oss på samma festplats varje juli sedan 1999, och förra sommaren kom hon ensam, och hon kom fram i pausen och berättade.

Och jag gjorde det enda jag kunde göra, vilket var att vi spelade en låt som hon brukade be om, utan att hon bad om den. Och hon satte sig ner och grät, och jag stod på scenen med en bas och såg på.

Det är arbetet. Det är hela arbetet. Vi är inte underhållning, vi är ett årligt kalenderstopp i en människas liv.

Vad jag inte berättar hemma: jag har inte varit med på en midsommar sedan 1995. Inte en. Mina barn är tjugotvå och nitton, och jag har varit borta varje midsommar, varje nationaldag och de flesta lördagar i deras hela uppväxt. Min fru har tagit alla sommrar.

Och jag har haft chansen att sluta tre gånger — 2003, 2011 och 2019 — och varje gång har jag räknat på en fast anställning och sedan tackat nej, och jag har aldrig riktigt förklarat varför för min familj.

Skälet är det jag inte kan säga utan att låta patetisk: på en scen klockan halv tolv en lördag i juli, framför fyrahundra människor som dansar till något vi spelar, är jag en person som jag inte är någon annanstans. Och jag har bytt bort trettio midsommrar mot det.

visningar39 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.