Jag är skidlärare i fjällen och jag arbetar fem månader om året och lever på tolv.

Trettiosex. Jag har jobbat i samma anläggning sedan 2011, först som liftvärd, sedan instruktör, nu gruppansvarig i skidskolan.

Hur ekonomin ser ut, eftersom det är det som ingen förstår om säsongsyrken.

Jag har ett säsongskontrakt från ungefär mitten av november till slutet av april. Fem och en halv månad. Under den tiden arbetar jag mycket — i högsäsongsveckorna sex dagar, och i februari är varje dag bokad. Jag tjänar hyggligt per månad under de månaderna.

Och sedan är det maj.

De sju andra månaderna har jag genom åren gjort följande: byggjobb, lagerarbete i en stad, tre somrar på en golfbana, två somrar som guide på en vandringsled, och 2020 fyra månader utan någonting. Jag har haft a-kassa två gånger och båda gångerna var handläggningen komplicerad på grund av hur mina anställningsperioder ser ut.

Så min årsinkomst är ungefär vad en vanlig anställd har, intjänad på halva tiden, med en period varje år där jag söker arbete.

Nu det jag kom för att säga, för det här handlar inte om pengar.

Jag kan inte bo. Det är det verkliga problemet med min bransch och det gäller tusentals personer i svenska fjällen. I orten där jag arbetar finns inga bostäder för säsongsanställda som går att bo i året runt. Det finns personalboenden under säsong — jag har bott i sex olika sedan 2011, varav två var bra och fyra var rum i baracker.

Och det finns stugor och lägenheter som ägs av människor i Stockholm och Göteborg och som är uthyrda till turister per vecka.

Min lösning sedan 2017: jag hyr ett rum hos en pensionerad kvinna i en by nitton kilometer bort, året runt, och hon tar en summa som är mindre än hon kunde få, och hon gör det för att hennes son också var liftanställd en gång.

Jag är trettiosex och jag hyr ett rum.

Och det här har gjort något med hela mitt liv som jag först nu börjar se tydligt. Jag har inte kunnat ha en relation som varade längre än en säsong, inte en gång på fjorton år, och det är inte för att jag är omöjlig. Det är för att varje maj börjar en period där jag inte vet var jag ska vara i juni, och det går inte att planera något med en annan människa på det.

Mina vänner är säsongare. Alla. Och varje april säger vi hej då till varandra och ungefär en tredjedel kommer inte tillbaka i november, och efter fjorton år har jag tappat räkningen på hur många människor jag har haft en intensiv femmånadersvänskap med och sedan aldrig sett igen.

Det jag inte har sagt till min familj, som bor i Dalsland och som tycker att jag har ett roligt liv: jag är bäst i Sverige på en sak som bara finns i fem månader. Jag är en riktigt bra skidlärare. Jag kan ta ett barn som är livrädd och på fyra dagar få barnet att åka nedför en backe, och jag har gjort det kanske tvåtusen gånger, och jag kan inte föreställa mig vad det skulle vara värt i något annat sammanhang.

Och varje maj blir jag en person utan yrke.

visningar34 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.