Jag är jaktledare i ett älgjaktlag sedan nitton år och jaktlaget är den enda plats där den här byn fortfarande träffas.

Sextiotvå. Pensionerad sedan förra året, tidigare på kommunens tekniska förvaltning. Jag är född i den här byn och jag har jagat sedan jag var sexton.

Jag vill förklara vad ett jaktlag faktiskt är, för utanför jaktkretsar tror folk att det är en hobby.

Vi är tjugotre jägare på ungefär fyratusen hektar. Jag planerar jakten, fördelar pass, ansvarar för att avskjutningen följer vad vi kommit överens om med markägare och älgförvaltningsgruppen, och jag har det formella ansvaret för säkerheten under jakten.

Det senare är det som gör uppdraget tungt. Tjugotre personer med vapen i en skog i mörker och dimma, och jag är den som sagt var de ska stå.

Under de nitton åren har vi haft noll incidenter med skott. Det är inte tur, det är att vi har en genomgång varje morgon som tar tjugo minuter och som aldrig kortas.

Vad vi gör utöver att skjuta: vi ansvarar i praktiken för en stor del av viltvården här. Vi rapporterar observationer som går in i förvaltningsunderlaget. Vi är de som åker ut på eftersök när någon kört på ett djur — jag har personligen varit på fyrtiotvå trafikeftersök, oftast på natten, och det är det mest obehagliga en jägare gör.

Jag har avslutat lidande hos djur på vägkanter i snöblandat regn klockan två på natten, gratis, för att det är vad vi gör och för att det inte finns någon annan.

Nu till det jag faktiskt vill skriva om.

Byn har trehundra invånare. Bygdegårdsföreningen har inte haft ett arrangemang sedan 2019. Idrottsföreningen lades ner 2014. Kyrkan har gudstjänst en gång i månaden. Det finns ingen butik.

Och jaktlaget finns. Vi träffas i jaktstugan varje höst i sex veckor, och vi har arbetsdagar i maj, och vi har en älgmiddag i januari. Och i den stugan sitter tjugotre personer från fem familjer och mellan nitton och sjuttioåtta års ålder, och de pratar.

Det är det sista. Det är det absolut sista som finns kvar som regelbundet samlar män i den här byn över generationsgränser.

Och därför har jag gjort något som jag ska erkänna här. Vi har tre medlemmar som inte längre jagar. En har dålig syn, en har en hjärtsjukdom och en orkar inte gå i terräng. Och jag har behållit dem i laget. De står inte på pass — de är i stugan, de kokar kaffe, de sköter slakten, de följer med i bil.

Formellt har jag en viss flexibilitet, men om jag är ärlig så har jag konstruerat roller åt dem.

Och det har kostat laget något, för tre platser i ett lag är tre platser, och det finns yngre i grannbyn som vill in.

Jag gjorde det av ett skäl: om Åke inte kommer till jaktstugan i oktober så sitter Åke hemma i oktober. Och jag har känt honom i femtio år och jag vet vad hans vecka består av.

Till de som har starka åsikter om jakt, i båda riktningar: jag förstår dem. Jag diskuterar gärna avskjutning och förvaltning och jag tycker att en del av kritiken är befogad. Men om ni någonsin tar ifrån en norrländsk by sitt jaktlag, ta reda på först vad det är ni tar.

visningar35 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.