Jag var länge den enda kvinnan i produktionen, och jag ska berätta hur det var utan att göra det till en anklagelse.
Fyrtiofem. Jag började 2004 som nittonåring i justerverket och jag arbetar i dag med styrning av en sorteringslinje, i treskift.
Först om industrin, för de flesta svenskar vet inte hur ett modernt sågverk ser ut. Det är inte män med sågar. Det är en automatiserad linje där stockar mäts med röntgen och laser, där ett datorsystem räknar ut det optimala sågmönstret för varje enskild stock, och där min uppgift är att övervaka och ingripa.
Jag har mer gemensamt med en operatör i ett kraftverk än med en snickare.
Det går fort. Vi sågar ungefär tolv stockar i minuten. Om något fastnar har jag kort tid att fatta ett beslut om att stoppa, och ett stopp kostar pengar, och att inte stoppa kan kosta mer.
Och nu det som är ärendet.
När jag började 2004 var vi etthundrasextio personer i produktionen och fyra kvinnor, varav tre i städ och kontor. Jag var ensam kvinna i justerverket i sex år.
Jag vill berätta hur det var, men inte som en anklagelse, för det skulle vara fel mot flera av männen där.
Det var inte trakasserier av den typ som hamnar i tidningen. Det var tjugo små saker per dag. Det var att jag fick frågan "ska du inte ha hjälp" ungefär fyra gånger per skift i två år, från personer som menade väl. Det var att jag inte fick lära mig ställa maskinen förrän efter fjorton månader, medan en man som började samma höst fick det efter fem.
Det var att det inte fanns ett omklädningsrum för mig fram till 2008 och att jag bytte om på ett kontor.
Och det var en sak som jag aldrig har berättat för någon på arbetsplatsen. 2006 hade jag en nästolycka — ett klämskydd som var överbryggat av någon innan mitt skift. Jag anmälde det inte. Jag anmälde det inte för att jag hade varit där i två år och kämpat för att inte vara ett problem, och en anmälan hade gjort mig till den som anmälde.
Jag anmälde det inte och jag har tänkt på det i nitton år, för om någon hade skadats senare på det skyddet hade det varit mitt fel också.
Det har blivit bättre. Det ska sägas rakt ut. Vi är i dag nitton kvinnor i produktionen av cirka hundrafyrtio. Det finns ordentliga omklädningsrum. Det finns en säkerhetskultur som inte är jämförbar — i dag hade ett överbryggat skydd stoppat hela linjen och lett till en utredning, och det är inte för att folk är bättre människor utan för att systemet är byggt så.
Och jag är den som lär upp. Jag har handlett omkring trettio personer, varav tolv kvinnor. Och det jag säger till varje kvinna som börjar, på hennes första dag, i exakt dessa ord: "Anmäl allt. Första veckan. Gör dig till den som anmäler direkt, för annars blir du som jag var i två år."
Det är det enda jag har att ge dem och det är dyrköpt.
Kommentarer